 |
|
 |
| . |
| Bidragen strömmar in tíll redaktionen och då njuter man som
redaktör. Fredrik Axelsson har dragit på sig orienteringskorna igen och det hoppas
vi blir många fler gånger framöver så att vi får läsa on hans upplevelser även i
framtiden.
|
Om en söndag i mars.
|
Klockan skrek hysteriskt pliktroget och morgonpigg som man är drog man en vals med den förbannade sommartiden. Valsen byttes dock snabbt ut mot en mer otaktisk dans som gick ut på att hitta de fortfarande lugnt vintersovande tävlingskläderna. Skorna hittades och stanken som dessa sade god morgon med kom mig osökt att tänka på de kärr jag idag än en gång skulle forcera liksom i mina fornstora dar. En liten röd pinne lånades och jag höll ett långt förmaningstal till denna att vara snäll mot mig. Han log lite fånigt och somnade snabbt om. Väl ute på TC möttes man av höjda ögonbryn från skeptiska klubbkompisar som nog tänkte vad en sådan katt ibland Herm(an)elinerna hade att göra. Nåja tänkte jag, och drog en hård knut på mina nyvädrade icke allt för rena skor och började den första långa etappen för idag. Så befann även jag mig på den väg som så många före mig hade vandrat. En väg som sett flera löpare gå med drömmar och förhoppningar om guld, berömmelse eller bara en vänlig blick från uttagningskomittén. Jag för min del gick och funderade på varför man inte i detta optimerade samhälle tänkt på att minimera avstånden till start. Ett kärt återseende blev starten med sitt så frenetiska … pip, pip, piiiiip följt av frustande gubbar i H45-M som försöker vinna sekunder genom att simulera tillfälliga hörselproblem. Om nu den lille röde pinnen fattat något av mitt tal innan på morgonen så skulle han nu vara tvungen att glömma detta när elaka funktionärer tvingade honom att nollställas. Jag insåg att nu hängde allt på mig och jag tog darrandes tag i en karta som såg snäll ut samtidigt som jag såg bort emot de mer rutinerade. Jag såg Cajsa stå och lusläsa alla klurigheter banläggaren försökt överlista oss dödliga med och jag fick en känsla av att jag borde göra samma sak. Starten gick och Cajsa försvann. Kvar stod jag med beundran i blicken och på darrande ben. Spik på ettan, tvåan, trean och jag fick en kram av solen och allt kändes bra. Men sedan glömdes "Spik på" kursens kunskaper bort och det blev en rallarsväng till fyran. Kompassen fick en arg blick och den lovade att sköta sig i fortsättningen, vilken den också gjorde. Efter en sällsam fin defilering in i mål påhejad av Skogsfalkare (Skäms på er Stigmän) tankades alla mina bravader in i datorn och den lille röde tittade på mig med ett flin. Nu återstod bara den där detaljen man fasar mest efter en vårtävling i mars. I följeslag med den mer rutinerad uteduscharen Olof blev dock det hela en lätt match och funktionärerna hade förberett för ett mer bistert väder. Tack för varmvattnet Vilse. Det värmde. De sedvanliga mackorna intogs sedan tillsammans med de ännu mer sedvanliga bortförklaringar från klubbkompisar som försökte skylla långa tider på datorn. Att en halvminut kan göra en sådan skillnad… Jag gav solen en kram och livet kändes underbart. |
