 |
|
 |
| . |
Där höga furor stå...
|
Alla var där, så egentligen behövs väl inte det här reportaget? – ja så kändes det i alla fall. Gästhemmet var fyllt till bristningsgränsen och maten slöks så gott som till sista smulan av den mer än fyrtiohövdade stigmannaskaran. Alla åldrar var representerade; William yngst men vem som var äldst vill jag inte spekulera i… Det började dock i vanlig ordning med natt-OL på fredagskvällen. Tyvärr hade jag inte lyckats låna ihop någon pannlampa i år, så jag fick hålla tillgodo med Bengt Lindbloms handlampa, modell ganska stor. Tyvärr räckte den inte till för att man skulle se stigarna ens, så man blev ganska handikappad. Jag fick aldrig veta hur det gick för Peter. Han hade nämligen en än mindre ficklampa. Kanske gjorde han sällskap med någon mera upplyst? Dagens riktiga hårdkörning återstod fortfarande. Ett par timmars innebandy gjorde en mör i benen. Slutresultatet vet ingen, men det var en bra match, så mycket minns jag. Jag minns också att det dröjde ett tag innan jag, Peter och Erik somnade den natten. Varför vet jag inte, men ordet ”TV” känns bekant… Så helst hade man väl velat sova någon timme till, men klockan åtta serverades det frukost, och den ville man ju inte missa. Alla vet väl att frukosten är dagens viktigaste mål? Förmiddagens träning gick i Gropahålet, eller snarare på kartan som heter så. För alla vet väl att Gropahålet är Helge ås utlopp i Hanöbukten? Många kontroller var lätta, men vissa partier är rysligt knepiga eftersom man måste läsa kurvbilden väldigt noggrant om man inte vill irra bort sig helt. Jag satte iväg som en styv kuling och fick strax Ida och Malin efter mig, men efter några kontroller vågade de inte segla med längre, utan hakade i stället på Lars-Gunnar. Det skulle de inte gjort, för det fick till följd att jag övergick i lätt bris. Nere i en grop några kontroller senare blev det total stiltje, något Bigge uttryckte undran över i matsalen efteråt. Det var en tuff innebandymatch, ja, det var det… Eftermiddagens träning var på ”hemmaplan”, Furubodakartan, södra delen. Här körde jag en runda tillsammans med Bosse, och jag förundrades över att jag läste rätt i princip hela tiden, medan Bosse kom flera meter fel ett par gånger. Jag vet att jag inte borde ha några problem, men eftersom jag av olika anledningar inte hade sprungit mer än en gång sedan träningen den andra januari, så var mina ben efter slutspurten totalt borta. Benen återkom dock, åtminstone temporärt, tack vare Maj-Lis Olssons gympapass på kvällen, så att jag kunde försöka med ytterligare en innebandyinsats – prestigemötet, där jag för första året tillhörde senior- och veteranlaget. Vi höll en tvåmålsledning fram till 5-3, men sedan sjönk troligen lagmoralen, eller så var det bara juniorerna (läs Gabbe) som började få fart under fötterna. Bengt Lindblom gjorde en stark insats i veteranernas mål men kunde inte hålla stänga ute alla bollar, och vi tappade snart räkningen. Vuxenlaget stod dock för en stark upphämtning mot slutet och när matchen avbröts p.g.a. en olycka proklamerades oavgjort resultat, något Stigmännens D16-lag inte verkade gå med på. Söndagspasset bestod av Pans träningscup, med start utanför husknuten. Eftersom uppslutningen var större än väntat räckte tyvärr inte Emit-brickorna till alla, och förvirring uppstod. Men kontrollerna hittades i alla fall, när vi väl kom iväg. Eftermiddagen ägnades åt en idékonferens, men vad som sades på den överlåter jag till någon annan att redogöra för. Sammanfattningsvis ett givande träningsläger (utan en massa besvärande snö för övrigt). Nu gäller det bara att hålla sig i rörelse tills säsongen börjar på allvar!
|
