Hur man orienterar


Sporten orientering kom till i slutet av 1800-talet. Innan hade det bara varit ett led i den militära utbildningen. Svenska orienteringsförbundet (SOFT) bildades 1938 och då beskrevs orientering som: Självvald väg i okänd mark Tankens skärpa vid kroppslig möda Snabba beslut under spännade tävling I klartext så går det ut på att springa som en kenyan samtidigt som man skall tänka som en världsmästare i schack. Givetvis har mycket förändrats sedan 1938 och idag finns det möjlighet för alla att utöva orientering.
Orientering går ut på att med hjälp av en karta, som är en förminskning av verkligheten, hitta snabbaste vägen mellan kontroller som är utplacerade i terrängen. Från början använde man kartor i skala 1:100 000 eller 1:50 000. En förminskning av verkligheten med 100 000 respektive 50 000 gånger. Idag använder man oftast kartor i skala 1:10 000, en förminskning med 10 000 gånger. 1 cm på kartan är 100 m i verkligheten.	Karta i skala 1:50 000 från 1943
Orienteringskartor är väldigt detaljerade. Stigar, stenar, höjder och stup är utmärkta vilket gör det lätt att hitta i naturen. Med hjälp av kartan och kompass kan man jämföra terrängen med kartan och orientera sig fram till kontrollerna. Symbolerna på kartan är internationella, så att var man än tävlar i världen ser kartan likadan ut. När man startar får man en karta (se bild höger). Ringarna är kontroller och vid varje kontroll finns en skärm. Man skall leta upp skärmarna i rätt ordning stämpla och springa in i mål.	Modern orienteringskarta i skala 1:10 000 från 1999
Idag använder man elektroniskt stämplingsystem på allt fler tävlingar. Istället för att med en stämpel stämpla i ett startkort, så att det blir ett märke använder man ett datachip som man har på fingret och trycker ner i ett hål vid varje kontroll. Man får ett pip så att man vet att man har blivit registrerad. När man kommer i mål läser man av chipet och man får reda på hur länge man varit ute och hur lång tid man har haft mellan varje kontroll. På så sätt kan man jämföra med andra hur snabbt man sprungit eller hur mycket man missat på sträckorna. Sträcktiderna tider läggs oftast ut på Internet, så när man kommer hem ifrån tävlingen skriver man ut alla sträcktider och kan jämföra vägval o s v.
Bild ifrån Kollevik i Karlshamn Banorna har olika längd och svårighetsgrad beroende på vilken klass man springer. De allra minsta springer ca 2 km medan eliten springer upp emot 12-13 km. Däremellan finns alla de variationer på både banlängd och svårighetsgrad. Man behöver inte springa långt bara för att man vill ha en svår bana utan man kan springa kort och svårt eller lång och lätt. Precis som man själv vill.

\| Presentation av orientering \| Hur man orienterar \| Ungdom \| Träningar och aktiviteter \| \|Tävla i orientering \| Våra arrangemang \| Stigmännen Karlshamns OK \|